Vi har grundligt lyssnat på den här el-tvätten och motorstyrningen med Nottingham-spelare i tre olika system, ett med en Hyperspace och två med Interspace Junior.

Dessutom bjöds en ”skeptiker” med en anläggning i kvartsmiljonklassen in till Hyperspace-testet. Han tog med audiofila skivor i världsklass som han var väl förtrogen med, inte minst den superba live-upptagningen från 1963 med folkmusikgruppen The Weavers. Det krävdes bara ett A-B-A test innan också skeptikern gav med sig och sedan vidtog en lång diskussion av hur styrning av en ”fånig gummirem” kunde ge så tydligt hörbara resultat.

Resultatet i samtliga tre system tycks identiskt utifrån beskrivningarna: mer klipp i ljudet, vilket också kan beskrivas som bättre markerad rytmik. Upplevelsen av ”mer luft” i inspelningen kan brytas ner i flera iakttagelser: stereobilden i en subtilt mixad studioinspelning och i ett system med monitorliknande närlyssning (högtalarna bara 2 meter från lyssnaren) breddades med cirka 20%. Men här skiljer det mellan inspelningar, på vissa märktes ingen breddning alls.

I ett extremt fall hördes ett klaviatur långt inne i ljudbilden extremt långt ut till vänster som aldrig hörts tidigare! Vid återgång till normal drift, utan Wave Mechanic, fanns faktiskt klaviaturet där men så suddigt att skivans ägare aldrig tänkt på det tidigare, trots att plattans innehåll var bekant.

Skillnaderna med motorstyrning kan sammanfattas som att inspelningens konturer tecknas skarpare och avgörande blir hur instrument och inspelningslokal är ”mickade”. De finare tecknade konturerna förklarar t.ex. att ljudrummet tycktes djupare (på vissa inspelningar). Ibland låg ett instrument förbluffande långt bort i bakgrunden (jämfört med den väl kända skivan på samma system men utan Wave Mechanic). ”Skeptikern” noterade särskilt hur takhöjden ökade i inspelningen från Carnegie Hall med motorstyrningen inkopplad.

Hur osannolikt det än kan tyckas innebär omskapandet av ful-el från väggen till perfekt el en sådan exakt motorkontroll att gummiremmen interagerar bättre/mer högfrekvent med Nottinghams skivtallrikar. Särskilt Hyperspace-testet förbluffade, då både ägaren och ”skeptikern” var övertygade om att en 12 kilo tung skivtallrik bara rullar på i kraft av egen massa och inertia. Men örat visste berätta mer!

Wave Mechanic är kanske inte den första komponent man uppgraderar – lägger du sjutusen ytterligare på en pickup jämfört med den du använder är det möjligt att få loss större ljudskillnader. Men om du redan tagit din anläggning ungefär så långt den kan komma utan att börja om på helt ny nivå, så går det att tajta till en Nottingham-spelare ytterligare ett tydligt snäpp!

Det rör sig naturligtvis om subtila skillnader, men det är inte svåra att höra och uppskatta, försåvitt du inte har ett akustiskt helt okontrollerat rum. I ett sådant fall kommer rummets egen distorsion att förstöra mycket av din investering i en högklassig hifi. Åtgärda rumsproblemen först och sen kan en Wave Mechanic sitta fint som grädden på moset!

/Erik

PS. Bilden ger intrycket att en dator skulle vara systemets hjärta, men så är det förstås inte! Trots audiofilt ljudkort och ren el till PC:n sopar Nottinghams analoga ljud banan med cd-ljudet.
🙂