I det här lyssningstestet kopplade vi in och använde prylen iFi iTube enbart som ”rör-buffer” mellan en gammal PC med en hygglig Plextor CD/DVD-brännare och på sin tid (2001) audiofilklassade tyska ljudkortet RME för 5.500 kr. (Idag har priset på högklassiga ljudkort/DAC:ar för montering i PC sjunkit.)

Kortet lät så bra att det följt med vid två datorbyten. En Rotel RCD-951, köpt för samma pengar som enbart ljudkortet/DAC:en betingade har i princip stått avknäppt i alla år. (The Absolute Sound: ”RCD-951 är en apparat du kan reta gallfeber på dina snobbiga Hi End-vänner med.”)

En duell mellan Roteln och en Arcam för 10.000, en modell som var aktuell samtidigt, bekräftade att Rotel fick till en fantastisk cd-spelare just vid eller kanske ett steg in i den domän som kallas Hi End, och där kravet är att apparaterna ska kunna framkalla magi – om den finns i inspelningen. Ingen av lyssnarna vid det tillfället tyckte att britten Arcam lät bättre än japanen Rotel.

Så vad skulle rimligen en liten och till priset överkomlig mojäng som iFi iTube kunna tillföra den här anläggningen? (Stålarna ligger i vilket fall nerplöjda i anläggningens analoga del och inte minst i ett par riktigt bra högtalare i prisklassen 50.000 för ett par.)

I samma anläggning producerade visserligen iFi:s RIAA-steg ett mycket bra analogt ljud men kom till korta jämfört med ett med dubbla prislappen. Men märkliga ting inträffar! Rakt ur förpackningen och med bara en kvarts uppvärmning av röret, producerade iTube, en extra länk i ljudkedjan (inte bra, eller hur?) genast en attraktiv förändring av ljudet. (Efter så många år med samma ljudkort/DAC är den tonala karaktären väl känd.)

Visserligen hade jag bara spelat Lloyd Coles ”Broken Record” en enda gång sedan den släpptes 2010. Det är en britts tagning på americana, så sublim att First Aid Kit kan slänga sig i väggen. Cole har inte stannat vid kärleksfulla imitationer av den verkliga varan utan är dessutom en mogen textförfattare och har fantastisk förmåga att skapa MODERN amerikansk folkrock som lånar traditionella element utan att, som First Aid Kit, bli pastischmusik.

Plattan låg framme för omlyssning, så varför inte använda den? Cole är en detaljernas man, uppmärksam på sina inspelningar som innehåller en hel del subtiliteter att lyssna efter. Bara att den här brittiska musikern som skrivit så många fina (om än i bland dystra) poppärlor gav sig i lag med ambientveteranen Hans-Joachim Roedelius häromåret är väl en kvalitetssäkring om något. (Coles senaste, ”Standard”, är inspelad med ett rockband och låter ruffigare än något annat studioalbum – säkert ett medvetet val av den här pedanten.)

Med i princip obefintligt ljudminne av ”Broken Record” (annat än att den var bra inspelad) körde jag den en gång via datorn och iTube. Det första jag reagerade på var vilket tryck det var i baskaggarna och att rösten kanske lät en smula ”oljig” eller ”slipprig”. Rösten kunde ibland förses med vissa facetter eller slipade hörn (mycket subtilt) som fick mig att fundera på vad mer än röret som var i arbete här….

Mot den normalt LP-långa skivans slut hade jag antingen drabbats av lyssningströtthet eller också hade iTube blivit varmare, för den hade nu slappnat av något i baskaggeattacken och lät också ännu mjukare i mellanregistret. De första minuternas små ”slipade” och glänsande ytor på sångrösten hade helt försvunnit.

För att förvissa mig om att det inte var låtarna som var annorlunda mixade körde jag öppningsspåret ännu en gång. Nej, iTube blev softare när röret hade värmts upp lite längre än jag hade haft ork att vänta. (Rotel-spelaren låter skräp i åtminstone en halvtimma om den varit avknäppt. Men någonstans vid trekvart är den plötsligt varm och lyrisk.)

Körde också nästsista låten ”Rhinestones” en gång till – mjuk men upptempo, diskret och subtil ”country picking” på stränginstrumenten och några dubbel-trumslag långt ner i mixen men distinkta att kolla transientsvar på. Den här skivan lät verkligen varm och inbjudande med iTube!

Bort med ljudförbättraren och in med datorn direkt i stereon. Öppningsspåret för tredje gången. Misstänksam av naturen trodde jag iFi manipulerat signalstyrkan på något sätt (jag körde iTube som ren rör-buffer med 0 dB förstärkning) för ljudvolymen verkade nu aningen lägre.

Den uppmjukade basen var något svagare och utan rörljudets ”oljiga hinna” runt allt blev t.ex. Coles redan från början tunna och kraftlösa röst ännu lite tunnare.

Men visst. Absolut. Är det här det mytomspunna rörljudet förpackat som ett litet ”ljudfilter” skrattar jag åt en bekant som slängde ut massor av pengar på en cd-spelare, en rör-hybrid. Skulle han våga A/B-testa sin esoteriska grej mot en simpel PC med bra ljudkort och så en iTube ”romantikförhöjare” i signalvägen?

Jag lyssnade om nästsista spåret igen men slogs nu av att det något tunnare ljudet i någon mån revanscherade sig genom att ha marginellt tydligare detaljupplösning än vad iTube presterade. Jag hörde trummisens dubbel-slag med tydligare konturer och kanske lite högre transientsvar. Men totalt sett förbluffar iTube – ljudet låter bättre!

För att eliminera misstanken att det ligger nån dB förstärkning i prylen körde jag nästsista spåret ännu en gång och nu med ett volymsnäpp extra. (Ett snäpp på försteget motsvarar 1½ dB, vilket är för mycket, 1 dB eller ännu hellre ½ dB hade varit tacksamt för teständamål.)

Men nej, ljudet gick visserligen upp en aning i styrka men tunnheten utan iTube kvarstod. CD från datorn har sannerligen inte låtit anmärkningsvärt tunna innan iTube kom in i systemet så iFi har lyckats skapa en rätt intressant liten grej!

Vad en gnutta extra volym dock gjorde var (förutsägbart) nog att lyfta fram mer mikrodetaljer ur den mjuka inspelningen, trots att jag körde en lagom dagnivå (inte sena kvällens feglir för att inte irritera grannarna).

In i signalvägen kopplades iTube en sista gång och intrycken bestod. Apparaten är bestyckad med ett rör som uppenbarligen färgar ljudet på ett tilltalande sätt så rejält och utan att allvarligt slöa ner känslan av transientsvar eller livlighet att jag skulle ha behållit den hemma om inte digital lyssning varit en så perifer grej för mig.

Storsamlare av mp3:or för tolv år sedan tappade jag helt intresset efter återupptäckten av vinyl över en riktigt bra skivspelare.

Men av det jag hörde med en välinspelad cd, behövdes inte ens det test göras som jag först tänkt ut: kolla in vad iTube gjorde med skit-mp3 på 128 kpbs (några ligger kvar på datorn, de flesta är raderade), det ofattbara valet från musikbranschen att sälja downloads med den låga upplösningen 192 kbps (i en tid när pirater redan kodade i 256 eller 320).

Om iTube kunde trolla fram extra behag ur en cd som redan var väl inspelad och tonalt varm och balanserad, helt klart kan den fixa även ljudkällor med lägre kvalitet.

Jag brydde mig inte ens om att koppla på extrafinessen som simulerar bredare stereo eftersom bilkupé-trams av det slaget inte går fram i en fullskalig stereo som redan står utplacerad i rummet. Det finns också en krets som analyserar just ”skarpa facetter” i lågupplösta mp3-filer och jämnar ut dem. Kalla det ”smearing”.

Jag testade heller inte att använda iTube som en halvpassiv liten förförstärkare (6 dB gain), men företagets idé att använda den som volymkontroll istället för digitala kontroller som försämrar upplösningen när man skruvar ner ljudstyrkan är naturligtvis en teoretiskt sund idé.

För det här testet stod för övrigt datorljudkortets interface enligt bild nedan, volymen på topp för att inte tappa något. Försteget sköter ljudstyrkan.

/Erik, för Vinylbutiken

Tillägg. Bara ett dygn efter det här testet som sysselsatte mig i tre timmar (lyssning och renskrivning av intrycken) hittade jag ett test på nätet av två japanska elkablar från en man som ägnade två dagar åt att jämföra. Jag översätter ett stycke, eftersom det låter nästan fånigt likt mina intryck av en iTube i/ur signalvägen:

Oyaide Tunami hade en mörkare tonal balans med mer betoning av mellan- och lågbasen. Det här ledde till att mikrodetaljerna smetades ut men ljudet var rikare. Rösterna återgavs med en fyllighet som tycktes rörlikt och mellanregistret upplevdes tjockt texturerat, vilket i sin tur ledde till att mikrodetaljerna doldes en smula i presentationen. Konturerna på elgitarrer, blåsinstrument, piano och cymbaler var rundare och mindre explosiva. De höga frekvenserna fanns där men upplevdes en smula mörkare än med Furutech-kabeln och blandade sig med musiken istället för att sticka ut. Cymbaler och elgitarr lät en smula dovt. (källa)

Skillnaden med de här kabelintrycken skulle vara den att iTube inte ledde till någon irriterande dovhet (det säger nu visserligen inte testaren heller). Att koppla ur iTube och uppleva att ljudkortet/DAC tecknade konturerna skarpare kunde inte helt kompensera förlusten av fyllighet – ”fett” – som iTube tillförde helhetsupplevelsen. Uppenbarligen gillar det mänskliga örat lätt glaserade ljudkroppar!