I sina lyssningsrum använder Vinylbutiken kablage och strömskenor från amerikanska Nordost och brittiska IsoTek. För det här ”oursourcade” testet provade undertecknad tre IsoTek-produkter: elkabeln Premier, den mindre  strömskenan Polaris och den större Sirius.

Strömskenorna kanske känns mer angelägna för dem som redan lagt en försvarlig summa på sin hi-fi eller AV-anläggning. Användare av enklare anläggningar är ofta skeptiska till elsladdens betydelse. Jag tillhörde skeptikerna, trots cirka 130.000 nedplöjda i ett cirka 12 år gammalt hifi-system (analog och digital front end). Pliktskyldigt, utan några lyssningstester, hade jag bytt ut de svarta lakritsremmarna mot aningen bättre kablar.

Så dök IsoTek-produkterna upp vid horisonten och elkabelns oerhörda betydelse visade sig direkt. Bengt i Vinylbutiken har odelat positiva upplevelser av bra el i sina system, men mina ögon öppnades för elens ljudmässiga betydelse genom viss mismatch mellan elkabeln Premier och klass D-förstärkare. Också ett sätt att upptäcka att elkabeln faktiskt spelar roll…

Flera ”myter” visade sig sanna. IsoTek gör verkligt högupplösta elprodukter men problemet med klass D-stärkare, något jag inte reflekterat över förrän nu, är att de redan är högupplösta och ofta rätt ljusa i tonen. Det blev overkill. Klass D behöver snarare kablar som lugnar ner dem, åtminstone i det här systemet.

Men säg det intryck som varar för alltid. Det räckte med att byta ut den ordinära SUPRA-skenan mot någon av IsoTeks två modeller. Nu uppstod en ny nivå av samverkan. Det skulle kunna vara så att kombinationen IsoTek Premier och SUPRAs strömskena var underlig, men troligare är att det var IsoTeks avancerade lösningar inuti skenorna som ”disciplinerade” elen som Premier sände och gav de närmast neurotiskt känsliga klass D-stärkarna en bättre strömmatning. Helt klart är att skenorna samverkade med kabeln till ömsesidig nytta – återigen i detta system.

Så vad hördes då? Jag spelar enbart vinyl vid lyssningstester eftersom CD-spelaren motsvarar en apparat som idag skulle kosta uppåt 9-10.000. Kan tyckas mycket för ljudnovisen men är fickpengar i audiofila sammanhang. Vinylspelaren, 12”-arm, pickup och RIAA kostar tillsammans cirka 50.000 och återgivningen ligger säkert två-tre distinkta steg högre. Därför är vinyler mer lämpade för kritisk utvärdering.

På måfå valde jag ut tre LP, den första för att det är rejält drag i soulkvinnan Esther Phillips även om det knappast är audiofilt ljud. De andra två för att båda är uppenbart välgjorda inspelningar.

Den här har nyligen återutgivits av audiofila skivmärket Pure Pleasure och Vinylbutiken listar albumet. Jag har dock inte hört den utan använder en gammal förstapressning utan spårslitage.

Den lövtunna originalvinylen har must och drag i sig men är knappast överfylld av ”mikrodetaljer”. Öppningsspårets blåsarrangemanget har alltid haft något lätt färgat över sig, men är fränt och direkt. Jag körde låten ett antal gånger med IsoTek Premier i väggen och kopplad till hela systemet via antingen skenan Polaris eller Sirius.

Lustigt nog var det hörbart mer drag i den ångande soulorkestern i Polaris än i dyrare Sirius. Ljudet lät en aning råare och var mer ”up-front”. Jag noterade ett explosivt trumbrejk, bytte alla sladdar flera gånger och lyssnade om och om igen för att vara säker. Men jo, trumslagen exploderade snabbare i den ”billiga” skenan, men det kan delvis ha berott på att musiken subjektivt verkade spela nästan 1 dB högre när strömmen gick genom Polaris.

Med den exklusiva skenan blev den här plattan mer återhållsam och drog sig lite tillbaka. Basgången var ungefär likadan med båda skenorna. Jag nämner detta eftersom inget i världen kunnat förbereda mig på vad som hände när jag bytte till nästa platta.

Folkpoppiga systrarna McGarrigles skivor var otroligt proffsigt inspelade, och deras underfundiga humor ett stort extra plus. Från den amerikanska förstapressningen av ”Dancer” har jag ofta använt balladen ”Kitty Come Home” i testsyfte. Graveringen är rätt extrem och kan bereda dåligt injusterade skivspelare problem med spårningen. Här finns djup orgelbas, ett högt flöjtsolo som svävar upp till taket, kvinnornas porlande rena sång och en bakgrundskör som kraftfullt vädjar till Kitty att komma hem.

Redan med de inledande pianoanslagen hördes att den exklusiva Sirius gjorde något utöver det vanliga. Det fanns något taktilt i några av anslagen och när basen kom in var det natt och dag mellan strömskenorna. Sirius presenterade en betydligt djupare bas, med spänst och energi. Skillnaden var lika påtaglig som om man uppgraderat ett försteg till något bättre.

Det som med röjig soul var en vital och direkt presentation med den mindre strömskenan ändrades inte nämnvärt när en rent audiofil inspelning låg på tallriken. Det var den finare strömskenan som äntligen fick ett råmaterial vars överlägsna mikrodetaljer blev hörbara genom en perfekt kontroll av strömmen. Men basen! Vilken befrielse nedåt IsoTek Sirius gav!

Till sist en förstapressning på holländska CBS – inget som audiofiler normalt går i spinn över. Efter åren i Simon & Garfunkel rasade den senare ner i något sentimentalt muzak-träsk (”Bright Eyes”) men debutplattan Angel Clare har förutom sorgliga skillingtryck också några upptempo-spår, inte minst den knäckande smittsamma ”I Shall Sing”, skriven av Van Morrison.

Eftersom jag i tidiga test av enbart elkabel IsoTek Premier konstaterat att den var snabbare än den ”no-name” kabel jag använde brydde jag mig inte om att ytterligare kolla explosiviteten i percussion etc, utan valde den vemodiga ”Old Man” med sång, piano och en stråkkorkester som på bra anläggningar sväller mot himlarna och låter helt fantastiskt. Den här skivan måste ha varit pressad från helt fräscha pressverktyg, diskanten tycks gå hur högt upp i frekvens som helst. Det är sällan man hittar så här bra ljud på en ”standard-lp”.

Någon gång på en bra anläggning hörde jag för första gången hur vinden under pianointrot griper tag i någon mikrofon och skapar ett lågfrekvent rumble.  Föga förvånande hördes detta tydligast via strömskenan Polaris, som tycks gå mycket lågt i frekvenser.

(Med högtalare av dipol-typ sätter det här lyssningsrummets fysiska dimensioner en gräns för basåtergivningen vid cirka 45 Hz, lägsta tonen på en elbas går t.ex. inte lägre än till 42 Hz enligt ett gammalt informationsmaterial från högtalartillverkaren JBL. Hade det varit möjligt att placera högtalarna med flera meter till bakre vägg går de enligt The Absolute Sounds mätningar nästan spikrakt ner till 30 Hz. De har en referenshögtalares linjaritet och lämpar sig utmärkt för att utvärdera neutraliteten hos andra komponenter. Vinylbutiken gillar produkter med lite mer passion i och jag nämner dem inte vid namn.)

Jag kan ”Old Man” väl och har spelat den många gånger vid ljudtester. Men jag var inte förberedd på vad som skulle hända från det att stråkarna drog igång. Aldrig har jag hört ett så stort soundstage öppna sig i den här anläggningen. Med strömmatning genom skenan Sirius kunde jag för första gången höra så långt in i inspelningslokalen att en mängd aktiviteter på allehanda instrument fick luft omkring sig och nästan kunde uppfattas individuellt. Med den mindre skenan Polaris raderades denna extra inblick helt ut.

Samtidigt, som jag förvarnade, är klass D sannolikt en alltför snabb och välupplöst förstärkartekonologi, för det bidrag IsoTek-skenan ger ledde till en viss förlust av koherens mellan ett ”främre” och ett ”bakre” informationsskikt.

Ett mindre merkurialt slutsteg än klass D kommer onekligen att gynnas av IsoTek renhet och höga upplösning men här såg man så många träd att skogen som en gestalt betraktad trädde tillbaka – det var nästan ett psykedeliskt landskap av mikroskopiska ljudkällor som framträdde. Jag minns att jag tänkte: ”Är det så här man upplever saker efter en dos LSD?” Jag kan lugnt tänka mig att detta är höjden av audio-nirvana för en del, D-stärkeri och Sirius-skenan. Upplösningen var extrem.

Det här korta testet påminner om att man ska kunna sina komponenter och veta vilken karaktär de har. Därefter kan man räkna ut vilka tillägg som troligen kommer att gynna helheten. IsoTek är skrämmande bra eltillbehör för troligen alla förstärkartyper utom klass D (eller åtminstone D i IcePower-utförandet).

Men tillbaka i min ursprungliga strömmatning med aningen smetiga men vänliga ”no-name” kablar och ett ordinärt SUPRA-block minns jag fortfarande chocken av hur mycket mer information som IsoTek släppte fram. Onekligen stämmer det att de sänkt störnivån i elen med 30-40 dB. Vad den exklusiva strömskenan Sirius därtill gör med elen, det är jag inte kompetent att uttala mig om.
/Erik

Tillägg 2016

I samband med ett byte av förförstärkare testades åter den ”övertydliga” strömskenan Sirius. Den passade nu perfekt och det blev ett köp. Uppenbarligen var det inte enbart eller kanske inte ens en fråga om någon överdrivet analytisk tendens i klass D-förstärkningen. Den extraordinärt rena Sirius hade avslöjat brister i det gamla transistorbestyckade försteget (nu ersatt av en blandkonstruktion, rör förutom vad gäller strömmatningen).

Från det att enheterna på nytt pluggades i Sirius-skenan (ens utan några timmars inbränning) växte ljudet – precis som 1½ år tidigare vid testet – men nu utan upplevelse av osammanhang i den översta diskanten. Och det ska villigt sägas, försteget som ersatte det gamla hade redan innan visat sig överlägset när det gällde inre detaljer i mellanregister och diskant.

Reservationen i testet mot Sirius berodde således på att strömskenan tycks ha givit ett mer välputsat fönster vilket avslöjade en undermålig förförstärkare (i prisklassen 15.000 runt år 2000). Det var otippat.