Anledningen till att en skivspelare har en så stor effekt på ljudkvaliteten som den har, beror på pickupens extremt svaga utsignal och att denna omedelbart förstärks dramatiskt. Processen liknar inspektionen av ett litet vävnadsprov under ett mikroskop. Medan din pickup spårar skivan konverteras nålens extremt små mekaniska rörelse till en elektrisk signal som sedan förstärks hela åttatusen gånger innan du hör musiken genom högtalarna. Och detta är bara förstärkningen. Den grad av upplösning en analog kedja måste klara, är än mer imponerande.

Förstår man den häpnadsväckande upplösning en riktigt bra skivspelare är kapabel till, har man också insett varför analoga ljudkällor överträffar de digitala. För att verkligen förstå detta måste man återvända till liknelsen med mikroskopet. Ett kraftfullt optiskt mikroskop kan inte upplösa bilder bortom en förstoring på 100 gånger. Även om de kan förstora ännu mer, blir bilden bara större utan att några detaljer tillkommer – begränsningar i ljusets våglängd ligger bakom detta faktum. Det krävs därför ett elektronmikroskop om man vill nå upplösning vid förstoringar i ordningen x 500 000.

Trots att förstärkningen av en pickupsignal är x 8 000, måste upplösningen vara ännu större. Den är faktiskt så mycket högre att man kan fråga sig om örat verkligen kan urskilja så subtila nyanser. Svaret är förstås ”ja”, både ur den subjektiva lyssnarsynpunkten och från kunskapen att ett öra kan uppfatta luftrörelser så små som en tiondel av en väteatoms diameter!

När man väl greppar dessa förhållanden är det inte svårt att inse hur minsta oönskad vibration begår grovt våld mot den ursprungliga analoga audiosignalen. Den naiva tanken att en skivspelare bara är en grej som snurrar plattor faller själv platt och insikten vaknar att detta i själva verket är en hyperkänslig plattform på vilken en ständig ström av mätningar utförs, ju exaktare ju bättre.

Eftersom många vinylskivor idag tillverkas från digitala källor kan man med rätta fråga sig om resonemanget håller. Enkelt uttryckt var cd-skivans 16-bitars ”djup” alltför grovkornigt för att återge den där fraktionen av väteatomens diameter! Det förklarar också varför skivbranschen tvekar att släppa 24-bitars masters till slutkonsumenten. Det är deras hållhake på kunden.

Men vinylskivor, om musiken spelades in väl, med känsliga mikrofoner, kan mäta sig med 24-bitarsmasters, och för audiofiler är den klassiska LP-skivan alltjämt det medium som bäst inbjuder till musiken. Den senaste trenden att splittra upp album med långa speltider på två 45-varvskivor ger naturligtvis sällsynt bra ljud. Inte för att det var omöjligt att återge god dynamik på 33 varv utan för att signalnivån med 45 varv är så mycket starkare att avståndet ökar till vinylens ofrånkomliga grundbrus.

Någon kanske minns när cd-skivorna runt år 2000 plötsligt fick ett nytt säljargument: de var nedsamplade från 24 till 16 bitar och ”rastrerade” (”dithered”) för ett mjukare och mer vinylliknande ljud. Nå, alla gamla analoga masterband har inte en andra gång förts över till 24-bitar. De ligger kvar i klimatskyddad förvaring sedan de spelades upp och registrerades med 16-bitars upplösning på 80-talet!

En del originalband har gått förlorade genom tidens tand, som t.ex. Roxy Musics förföriska och noga inspelade svanesång ”Avalon” från 1982. Multikanalsmixen på SACD många år senare gjordes från 16-bitarsmasters sedan masterbandet visade sig ha ”rostat sönder”. Trots att 16-bitarsteknik döljer sig bakom en del återutgiven vinyl hittar men inte sällan nypressade vinyler som låter otroligt bra. Vinylen bjuder på en värld av upptäckter till skillnad från de förutsägbara cd-utgåvorna.

Elektronmikroskopet är verkligen en bra analogi till skivspelaren. Dess förnämliga upplösning förstörs helt om det inte står bergfast och isolerat från sin miljö. Tekniker använder plattformar som flyter i luften och andra avancerade lösningar för att säkra mikroskopets prestanda. Till skyhöga kostnader, kan tilläggas. Men skivspelares utmaningar är om möjligt ännu större! Den alstrar nämligen interna vibrationer, vi

lket inte mikroskopet gör. Det handlar därför inte bara om att hålla skivspelaren helt ovetande om miljön utan också om att designa den så att den får stopp på sin egen tendens till resonans.

De primära störningarna kommer från: ”miljön” eller vibrationer förorsakade av gatutrafik eller verksamhet i huset som alstrar lågfrekventa vibrationer. En annan miljöfaktor är ljudet från högtalarna som via luftvågarna kan matas tillbaka in i skivspelaren. I själva spelaren är problemkällorna tre: motorn och systemet för överföring, skivtallrikens eget lager, samt interna resonanser som pickupen i sin konstruktion ger upphov till.

Naiva försök att lösa dessa problem brukar resultera i dåliga produkter. Att lösa oönskad foglighet i skivtallriken genom att använda solid granit låter kanske som en bra idé. Men skivor som spelas av skapar vibrationer och dessa kan inte avledas genom graniten. Resultatet blir att vibrationerna går tillbaka in i vinylskivan och (med kort fördröjning) blandar sig med audiosignalen!

De senaste, säg, trettio åren, har några av de mest seriösa ingenjörerna begrundat det här problemet. Lösningen har i allmänhet varit att skapa en tallrik av flera olika material som sinsemellan neutraliserar varandra. Brittiske Tom Fletcher var en som tidigt förstod detta och har producerat fenomenala skivtallrikar. Eller vad om tyska Brinckmanns flaggskepp Balance som introducerades redan 1984 och vars 27 kilo (!) tunga tallrik är en legering av aluminium, koppar och bly.

Båda konstruktörerna valde matchande material för att skapa en ”tyst” tallrik och var därför ointresserade att tala om bara ett material. Optimala kombinationer av flera material i samverkan är en väg att gå. Sedan finns förstås de extrema prestigemaskinerna för folk med mer pengar än vad de klarar att spendera. Här är det fritt fram för rena science fiction-lösningar, tallrikar fritt flytande i ett magnetfält och liknande.

Men tanken med sammansatta material har spritt sig nedåt i prisklasserna och kopierats av många företag. En del säger sig ha gjort egna lyssningstester. Lika troligt är att de bara lagt samman kostnadseffektiva material i hoppet om att i någon mån upprepa effekten som pionjärerna med stor möda lyssnat sig fram till. Likväl är tanken i grunden sund. Effekten av en välkonstruerad tallrik enligt ”lasagne”-principen kan beskrivas som att spelaren blir extremt neutral. Tallriken bidrar inte till någon färgning av ljudet överhuvudetaget.

Dessa spelare låter skivinspelningens egen klangfärg höras. Mycket populärmusik genom åren har spelats in med både två och tre producenter och i olika studios. När en skivspelare når en sådan neutralitet som vi här talar om, hörs skillnaden i rumsklang mellan olika spår på en vinylskiva klart och tydligt. Den inbitna ljud- och musikälskaren kan finna sig ibland halka över i fascinerad lyssning till vad som egentligen är underordnat musiken men som i allra högsta grad bidrar till upplevelsen. Faktorer som helt enkelt inte går att höra på en enklare skivspelare. Så är det med ljud på audiofil nivå – det hörs så mycket mer!

Som kuriosa kan nämnas en aldrig spelad amerikansk lp-skiva från 1964 som hamnade på en av Vinylbutikens bättre riggar ett eller två steg in i de audiofila instrumentens värld (runt 50.000, arm, pickup, riaa). Den gamla monoinspelningen hade verkligen ett explosivt tryck, elgitarrena formligen sprutade ut ur högtalarna och trumsetet var bättre mickat än i princip någon rockskiva från 70-talet – skyll det på multikanalstekniken som luddade till många rockplattor efter, säg, 1968.

Men sångarens röstkvalitet, känd från andra plattor, var sig inte lik. Han verkade raspig och hes. Det krävdes tre våttvättar för att eliminera nästan 50 år av mikropartiklar som benhårt klibbat fast vid vinylspåret innan sångarens röst återigen var len. Den här marginella spårdistorsionen hade en enklare skivspelare inte alls registrerat.

Legeringar och ”lasagne”-konstruktioner är i teorin överlägsna de snygga akryltallrikar som prytt skivspelare i många år. Akrylens pigga respons drar också med sig överdrivet brus. Räkna med att knastriga skivor låter ännu värre. Glastallrikar har samma problem, de här lösningarna kan lätt bidra med en smula hårdhet om deras naturliga rapphet möter en pickup som överdriver övre mellanregistret aldrig så lite.

Eftersom många tillverkare ändå använder dessa material finns det en marknad för skivmattor, vilka är ett fascinerande sätt för lyssnaren att själv kunna tweaka skivtallrikens responsivitet (hög responsivitet = låg foglighet i underlaget). En skivmatta av något material introducerar genast sagda ”lasagne”-princip eftersom vi nu har tre faktorer som interagerar, lp-skiva, matta och tallriksmaterial.

Problemen för många konstruktörer hopar sig eftersom samtliga frekvenser i en musikinspelning också måste absorberas jämnt av tallriken. Om ett frekvensband absorberas raskt och ett annat långsammare, uppstår tonala obalanser och temporala förskjutningar vilka degraderar presentationens inneboende musikalitet. Det var just det som hände med glastallrikarna där övre delen av mellanregistret verkade ”för snabbt” och överdrivet jämfört med musikens botten.

Vissa menar att energiabsorbering och låg foglighet i en skivtallrik kräver diametralt motsatta lösningar. Andra, som Fletcher, använde öron, tränade att lyssna till levande träinstrument och teoretiserade mindre. Tyska Clearaudio säger sig nå resultat genom nästmast motsatt metod: ett ultimat matematiskt förhållningssätt som ger full kontroll även ur det rent logiska perspektivet över alla faktorer (som logiken lyckats urskilja) i skivspelardesignen. Dessa vitt skilda sätt att närma sig analog ljudåtergivningen gör skivspelare till ett så fascinerande och hett debatterat ämne!

Samma diskussion förekom väl aldrig med cd-spelare där alla vet att det rådde monopol i branschen. Det satt en Philips drivmekanism i vad man än köpte. Under många år hade Sony närapå monopol på laserenheterna. Den valfrihet som alla verkar ropa efter satt i själva verket bara på ytan. I skivspelarbranschen däremot, finns verklig originalitet – och en del plagiatörer. På Vinylbutiken talar vi helst om de svårslagna originalen.

Den här artikeln är en fritt återgiven och expanderad version av tankar som ursprungligen publicerades av teknikerna bakom den kända tonarmstillverkaren Origin Live.