Bilden visar den magnetiska antiskating-kontrollen på klassiska Ortofon-tonarmen AS 212 (1970-talet) samt en mekanisk på Nottinghams Ace Anna-arm. Har följer lite trashtalk av åtminstone den föregående lösningen, signerad en frispråkig specialist i branschen!
Mark Baker från Origin Live diskuterar tonarmars antiskating-kontroll (ibland kallad ”bias”, och här ”sidbias” eftersom armen tenderar att dra åt ena sidan vid spelning). Författaren menar att inte alla biaskontroller är likvärdiga.
Nyligen vann Origin Live priset för årets skivspelare i magasinet Hi Fi+ och ett skäl till att vi fortsätter vinna beror på vår omsorg om detaljer få andra ens bryr sig om att fundera över. Det har t.ex. inte skrivits mycket om sidbiasdesign och ännu mindre om hur olika lösningar faktiskt låter.
Men om du bryr dig om ljudkvalitet är tonarmens typ av sidbias en förbluffande viktig faktor. Inte bara för dess uppgift att hålla pickupen centrerad över spåret utan för den ljudförsämring den introducerar. Vi har grundligt undersökt det här området och lyssnat till effekten av de olika metoder som kan användas för att lägga på en korrigerande sidbias.
Våra resultat bekräftar att det krävs en hel del uppmärksamhet för att konstruera en bra sidbiaskontroll, och mer eftertanke än de visar upp som fnyser åt och kallar motvikter som hänger från en tråd ”billigt” medan de lovordar sämre magnetiska eller fjädrande konstruktioner med snyggt graverade gradtal. (Vinylbutiken: Anar vi en lätt nedlåtande ton från herr Baker? Handlar texten bara om att rättfärdiga det egna företagets val av antiskating-kontroll?)
Briljant ingenjörskonst, med precisionsvred som kontrollerar sidbiasen inom en bågsekund av en fraktion av ett gram (Bakers formulering) imponerar på dig med sin sofistikation och enkla handhavande. Kontrollerna ser snygga ut och andas precisionsmekanik. Men det finns obesvarade frågor här. Är de verkligen helt korrekta och vilken är deras effekt på ljudkvaliteten? Många upptäckter alltför sent att avancerat ingenjörsarbete inte är identiskt med en sund design.
Utan tillbörlig respekt för de ofattbara effekter mikrovibrationer har, är det lätt att avfärda den här typen av undersökning som besatthet och utan verkligt värde. Det är emellertid inte svårt att påvisa de tydligt hörbara artefakter som fantasifulla biaskonstruktioner lämnar i ljudåtergivningen. Mer om detta strax.
Så innan vi faller för de snygga rattarnas och den extra precisions illusion, låt oss ta ett steg bak och djupgranska de grundprinciper vi har att göra med.
Sidbias principer
I allmänhet antas det att tonarmen uppfattar i sitt spårande upplever en kraft som driver den utåt. Förklaringen till detta intuitionens missförstånd är centrifugalkraften (även: ”differentialfriktion”) som agerar på nålens inre och yttre sida.
I själva verket agerar friktionskraften tangentiellt med spåret. Den här ”dragkraften” på armen sker inte på rät linje med armens pivot utan avstyr (den?) och producerar således en sidokraft som drar inåt (inte utåt). Se diagrammet nedan.
Saker är långt ifrån enkla men utan att gå in i detalj kan man lugnt summera: armens inducerade dragning inåt är sig rätt lik över skivytan men minskar med cirka 18% när man når de sista graverade banden/låtarna.
Sidkraften är skadlig av följande skäl:
• Soundstage är en bild och den bilden rubbas en aning av trycket på skivspårets inre vägg (den närmast etiketten) skiljer sig från trycket mot ytterväggen.
• Den förorsakar ojämnt slitage på skivan. [Vinylbutiken reserverar sig här, se anmärkning nederst.]
• Pickupens upphängning vrids snett från sin centrala ”sweet spot” i motorkonstruktionen. Detta påverkar prestanda olika beroende på typen av upphängning – mjuka upphängningar lider svårt av det här fenomenet.
En bra sidbias neutraliserar de här negativa effekterna genom att motverka den inducerade kraften som drar inåt med den likvärdig och opposit kraft som drar utåt vilket låter nålen ligga centralt i spåret och producera en märkbart mer solitt och fokuserat soundstage. Det är detta skarpa fokus man ska lyssna efter när man ställer in sidbias utifrån hörseln.
Anmärkning.
Andrahandsskivor tycks då och då avslöja det slitage som Baker talar om: sibilanterna är klippta och låter orent, ibland redan efter halva skivsidan. Spårslitage är nu inte enda förklaringen eftersom även nya skivor kan lida av problemet med distorderande diskantljud. Nu beror de snarare på att skivans pressverktyg var slitet och borde ha bytts ut många hundra kopior tidigare. Eller på nålslipningen eller dess anliggningsvinkel till spåret!
Vi har provat den välinspelade popskivan Last Days Of The Century (1988) med folkrockaren Al Stewart vars producent här valde ett glittrande och transientsnabbt Kalifornien-sound. Valet föll på denna skiva eftersom den skotske sångaren har knivskarpa s-ljud som ofelbart avslöjar distorsion eller skivspelare som spårar illa.
För att vara säkra hade vi en ospelad backup-vinyl från en något senare presserie att jämföra med originalet inköpt och vårdat sedan 1988. Båda lät identiskt.
Skivan spelades med två olika pickupmodeller från samma tillverkare (båda pickuperna över 10.000 kr men under 20.000). De var monterade i varsitt skal och en kompenserades med med inlägg i skalet för dess lägre vikt och höjd för snabba skalbyten vid lyssningstest.
Den ena pickupen producerade silkeslena s-ljud medan den andra återgav sibilanter som frasade en aning. Det var den andra pickupen som var den dyrare modellen och som läste spåret ”finare” och hittade mer information att återge!
I ett annat test av albumet Choke med brittiska popgruppen Beautiful South – rätt dåligt inspelad popmusik från 1990 på såväl originalvinyl som CD – upptäckte vi att de orena sibilanterna måste ha uppstått redan vid inspelningen eftersom CD-skivan lät likadant.
Det här lilla testet visar hur Mark Baker, trots att han förklarar sig ha tänkt igenom ämnet, kan ha missat några variabler, åtminstone när det gäller slitaget till följd av en flashig men underlägsen bias-konstruktion.
Vi får inte veta om han använt sina gamla testplattor för tiotusende gången eller om hans åsikt om att vissa bias-kontroller förstör skivor mer än andra baserar sig på att han nött ned nyöppnade kopior från samma presserie genom hundratals spelningar med olika tonarmar.
Vår slutsats är att Baker ägnar sig åt att göra en höna av en fjäder och i värsta fall åt desinformation (ett populärt ämne i dessa tider med debatter kring ”alternativ information”). Varför vi översätter och publicerar texten beror på att det är kul att fundera över dessa saker, nördigt som det onekligen är!