Vinylbutiken under många år varit agent för de audiofila skivmärkena Speakers Corner och Pure Pleasure och därför fått oss testpressningar tillsända. Är du intresserad kan du mejla oss om tillgång och pris.

Det kan handla om titlar som för länge sedan försvunnit ur märkenas aktuella katalog. Det är ingen returrätt på dessa samlarobjekt och det är först till kvarn som gäller… Vi har bara ett exemplar av varje titel.

Vad är då en testpressning? Många anser att dessa skivbolagets provutgåvor är den heliga Graal. Bara ett fåtal pressas upp och skickas ut till bolagshöjdare och den närmaste kretsen involverade. De har vita etiketter och ett slätt vitt eller svart omslag. Om partnerna ger samtycka till graveringen accepteras den och går vidare till produktion.

Det argumenteras fram och åter huruvida dessa kopior, de allra första som lämnar helt nytillverkade stämplar, är de mest välljudande. Alla som systematiskt samlat vinylskivor vet att, åtminstone förr, då LP-skivan massproducerades, ljudet kunde variera mycket, särskilt om man tar stickprov på en titel som tillverkades under många år.

Undertecknad blev närmast chockerad av att höra hur tröttsamt diskantvässad Warner Brothers gjort popgruppen Americas debutalbum från 1972 åtta år senare. Det måste ha skett en glidning så att den ena ljudingenjören efter den andra öste på lite extra diskant i samband med att man graverade nya verktyg att framställa vinylskivorna från.

Neil Young-faktorn på deras genombrottslåt ”A Horse Without Name” har fått undertecknad att specialstudera USA-pressningar från 1972, 1974 och 1979 för att få en uppfattning om hur klangen successivt ändrats! Säg inte att vi inte tar vinylen på allvar, nästan nördigt allvar! 🙂

Americas debutalbum i den europeiska nypressningen för några år sedan på Sonys Music On Vinyl-etikett står sig utmärkt mot det bästa USA-originalet och har dessutom betydligt mer lågbrusig vinyl.

En stor del av hemligheten med de välljudande audiofila nyutgåvorna i dag ligger i att utgivarna lyssnar till originalutgåvorna och sedan återskapar eller t.o.m. varsamt förbättrar originalets klangbild. Originalen hade många gånger tillkortakommanden till följd av slarv eller avsiktiliga eftergifter därför att äldre tiders skivspelare inte var lika bra.

Idag spårar pickuper bättre och man behöver inte kapa lågbasen som t.ex. popsångaren Elton Johns amerikanska skivbolag UNI (och sedan MCA) gjorde under hans storhetstid under det tidiga 1970-talet. Jazz och klassiskt brukade hanteras mer respektfullt men även här är det allmänt känt att t.ex. 1980-talets billiga återutgivningar av klassiska jazzplattor från 1950-talet lät ganska pinsamt jämfört med originalen…

Ska man vara återhållsam i sitt resonemang, är testpressningarna inte bättre ljudmässigt än albumets kvalitet under de första månaderna, men ganska säkert bättre än hur stadig säljare låter vid en senare tidpunkt (med mindre vi talar en ren audiofil-utgåva). Hur mycket senare? Exemplet med gruppen America var extremt och rörde 1970-talet. Närmare vår tid har Vinylbutiken jämfört ett vinylalbum av Nick Cave från lanseringstillfället och sedan en kopia knappt ett år senare.

Tillverkningskvaliteten hade faktiskt sjunkit en aning, färgerna i omslaget hade tappat lite av sin färgmättnad (inget som den senare köparen någonsin skulle tänka på!). Med en pickup som excellerade i högfrekvensåtergivning märktes en viss avrullning i diskanten, och det var mindre luft kring instrumenten på den yngre vinylkopian, motsvarande ett visst slitage på tillverkningsverktygen.

Vi är heller inte så säkra på att vinylen faktiskt höll 180 gram längre. Den senare kopian var dessutom markant tunnare på ena sidan, som om stämplarna inte var helt parallellt monterade i skivpressen, och plattan knäppte lite mer. Dock alltjämt gott och väl inom ramen för en god ”standard-LP”.

Så om testpressningens ljudkvalitet inte toppar en riktigt tidig förstapressning,  varför är de så eftertraktade och inte sällan dyra? Svaret är enkelt: de är sällsynta. De är albumets ”heliga Graal”.

Ett och annat insiktsfullt har sagts på nätet (och mycket okunnigt) om bland annat testpressningar. Den här kommentaren från mastreringsexperten Steve Hoffmans ljudforum är intressant och ger en bakgrund (här finns många spännande röster om testpressningarna genom vinylskivans historia):

”Det finns testpressningar och sen finns det Testpressningar. Det Classic Records brukade sälja var inte testpressningar utan bara vanliga pressningar med vita etiketter och fodral. Kostade dem mindre och köparen betalade mer. Det var dock underförstått att dessa var kopior från tidigt i presserien (när stämplarna alltjämt var skarpa och gav kopior som tecknar ljudbilden tydligare).

Frankt talat, om du tillverkar 1500 LP av ett par stämplar så kan man betrakta hela omgången som en tidig pressomgång. (Jag skulle förstås föredra att man använde tre set med stämplar och stuvade om dem, men då skulle metallpläteringskostnaden tredubblas.)

En verklig testpressning är just vad det låter för att vara. De tjänar till att rensa upp maskinerna (detta är viktigt!) och behöver kontrolleras för att höra att inte stämplarna är skadade och hela presserien blir bortkastad. De återvinns sedan (vinylen smälts ned) förutom att bolaget ofta sparar en referenskopia. Det är dessa du brukar hitta till försäljning som ”testpressningar” och kommer från nedlagda bolag eller från bolagsarkiv som blivit överfulla.

Efter att testpressningen fått okej, pressas några kopior för artistens/bolagets godkännande. Efter det pressas ofta förhandskopiorna som går ut till radiostationer/recensenter m.fl, och sedan följer den faktiska produktionskopian. (Många förhandskopior skiljer sig från produktionskopiorna. Enligt uppgift i en annan diskussion pressades jubileumsutgåvan av Dark Side of the Moon hos Acoustech/RTI. Men bara test- och promokopiorna är RTI, själva produktionen skedde i Europa, i Holland.)”

/Erik