Den vilda jakten på vinylmagin (Eller: Vad skillnad gör 180 gram?)

Från audiofilernas annex till sånggudinnornas parnass hörs livliga diskussioner om vilka som är de mest magiska skivutgåvorna. Vinyler som förstummar lyssnaren genom att öppna dörrar rakt in i studion eller konsertlokalen.

Alla inblandade verkar eniga om att vinylmediet är oslagbart med ljudutrustning i de högre divisionerna. Introduktionen av cd-mediet för en evighet sedan fick verkligen ljudmagin att kila runt hörnet och det illa genomtänkta teknikskiftet stal säkert femton år av lyssningsglädje från folk. Undertecknad var med vid övergången och cd-skivorna var så tråkiga att jag helt lade ner musikintresset under en tid.

Inte ens SuperAudio-formatet för CD (SACD) som sent omsider lanserades lockade fram lika mycket hängivenhet som vinylen återigen gör. Men så sitter också den för tillfället tongivande audioläraren Michael Fremer med en skivspelare för 150.000 dollar i lyssningsrummet och berättar vad som finns att höra hemma hos honom! Vad hela hans anläggning kostat törs man knappt tänka på…

Jakten på det perfekta vinylljudet grenar genast upp sig i två riktningar. Dels de som tappert jagar musik som bevisat sina kvaliteter över tid i originalpressningar, gärna ospelade. För det krävs ofta en mycket tjock plånbok.

Givet hur dåliga anläggningarna var på 1960-talet och hur illa folk skötte sina skivspelare och skivor är det ibland en hobby som i slutändan bara resulterar i enorma utgifter. Till sist sitter man där med garderoben fylld av exemplar efter exemplar av Stones hit eller Beatles dit. (När Fremer överdådigt säger att han har ”sex exemplar” av skivan si eller så, är några av dem säkerligen ospelbara vinyler han plockat upp i andrahandsaffären.) Det är bara att inse, att idag hitta ett gammalt exemplar av gårdagens populära titlar utan spårdistorsion eller seriöst mycket knaster är som att hitta nålen i en höstack.

Saken blir inte bättre av att audioforum som amerikanska ljudingenjören Steve Hoffmans fylls av inlägg där individer jublar över en speciellt välljudande pressning (referens till matrisnummer och pressverktygets nummer som går att läsa i det outnyttjade ”dödvaxet” närmast etiketten). Och visst, Vinylbutiken kan intyga att en bra anläggning kan göra en nästan skrämmande åtskillnad på olika pressomgångar.

När det var dags att gravera en ny ”master” för att fortsätta pressa upp vinyler kunde den ingenjören ha en annan åsikt om ljudet och ofta hör man både volymskillnader och förändringar i bas och diskant mellan olika generationer av samma album. T.o.m. inom det väldiga USA kunde samtidigt säljas en gravering på östkusen och en annan nere i sydstaterna med påfallande olika klangbild. En sådan variation är inte önskvärd, det fanns en tanke om hur det skulle låta vid inspelningen…

Variationer i klang och detalj över LP:ns livscykel

Skivbranschen har av begripliga skäl aldrig varit tydlig med hur många exemplar de pressar upp innan den slitna stämpeln byts mot en ny kopia som ett avtryck av modern (som i sin tur skapas som en grupp mödrar av den fader gjort av det graverade vaxet felaktigt kallas matrisen fast ordet så uppenbart går tillbaka på moder/mater) .

Det har talats om att kvalitetsmedvetna DECCA under 60-talet bara gjorde 500 LP-skivor med ett par stämplar, men siffran 1.000 nämns oftare. Vissa, som påstår sig ha inblick i branschen från LP:ns glansdagar, berättar att bolagen girigt kunde pressa upp tusentals skivor ytterligare av stämplar som redan nått sin gräns. Konnässören lär sig med tiden vilka av de gamla skivmärkena som hade bra kvalitetskontroll och vilka man måste vara beredd på att hälften av skivorna är ”måndagsexemplar.”

Idag när det utöver alla minimala indie-etiketter i princip bara finns tre stora multinationella bolag kvar har den här kunskapen blivit ointressant. Trots talet om vinylens återkomst, pressas det blygsamma mängder skivor jämfört med 60-, 70- och 80-talen. Tillverkningskvaliteten är generellt bättre än 70-talet, men ungefär likvärdig med 60-talets eller 80-talets vinylskivor. Okunnigt prat om att dagens vinyler skulle vara bättre graverade och rymma mer mikrodetaljer faller på sin orimlighet – det är samma presserier och graververk som tagits till heder efter att ha stått i förråd under många år.

Några skivmärken sedan vinylens återkomst för tiotalet år sedan har dock visat intresse för olika vinylmassor och hur vissa typer är mer lämpade för skivtillverkning. Det är avsomnade Classic Records som intresserade sig för detta och de hittade ljudmässiga skillnader i vinylmassan från olika leverantörer.

Classic Records nämns ofta som referensen på ett bra audiofil-märke, men faktum är att de fick lönsamhetsproblem och slog sista spiken i kistan åt sig själva genom några avslutande titlar som knastrade väldigt. Audioskribenter, utifrån hederskoden, man smutskastar inte de döda, brukar hellre tala om det som var bra med Classics mångåriga utgivning av kvalitetsskivor.)

Även om graververken är desamma har uppspelningsutrustningen med åren blivit bättre. Skivor kan idag graveras med t.ex. mer accentuerad bas. För att säkra produktens användbarhet även på de enklaste skivspelarna hände det förr att basen klipptes så högt som vid 60-80 Hz för att inte nålar skulle hoppa ur spåren…. Även uppåt, i diskanten, var särskilt 60-talets skivor ibland svårt beskurna.

Behandlingen en produktionstejp skilde sig åt mellan länderna. Vi har jämfört en brittisk och en svensk pressning av en gammal Rod Stewart (”Every Picture Tells A Story”) och det finns ingen djupbas alls i den svenska utgåvan! Inte konstigt att gravören kan avsluta spåren minst en cm tidigare på ytan och låter slutspåret cirkla in mot den slutna slingan. Har man skurit bort yvigheten som låga frekvenser tvingar fram, kan blir spårbredden smalare. Mer oanvänd skivyta sägs gynna ljudet eftersom gravering i närheten av etiketten sänker ljudkvaliteten och enkla eller dåligt injusterade skivspelare får ett högre vinkelfel där.

Detta är nonsens. Vi har hört skivor graverade perfekt rent och med mer dunk i basen i innerspåret än på något annat ställe på skivsidan. Men i allmänhet har många gravörer saknat skicklighet och använt udda strategier. Inte sällan sjunker volymen någon decibel eller två mot slutet av en skivsida – detta tycks vara gravörens beslut. I andra fall verkar det som om gravören frekvenskorrigerat och sänkt diskant och bas en smula på sista låten på en sida. Det mest extrema tilltaget (åtminstone förr) var att helt sonika kasta om låtordningen, när man gått in i väggen efter några provgraveringar. Kanske nästsista låten var lite lugnare och enklare att lägga sist på skivsidan?

Men alla dessa gårdagens vedermödor för oss nu till den andra riktningen – de som med full entusiasm för det medryckande analoga ljudet låter vintage-fanatikerna fylla sina garderober med skräpskivor, och istället väljer nytillverkat (den här artikeln ligger dock i en vinylbutik, så vi måste ju pusha vår produkt en smula). Inte minst väljer man den andra riktningen för att dagens mindre upplagor har betydligt mindre av de oönskade klangskillnader som tydligt hörs (på en bra anläggning) hos olika exemplar av särskilt LP-skivor tillverkade på 60- och 70-talen.

Människan tycks född att skapa sig hackordningar

Men också i nutid uppstår direkt en slags esoterisk inre kunskap som man ser så många prov på i kommentarerna på Michael Fremers sajt AnalogPlanet. Här har debatterats och kritiserats de fabriker som tillverkar LP-skivorna! I vinylkretsar i det stora landet i väst har man faktiskt alltid uppskattat Tyskland som leverantör av kvalitetsvinyler.

Och amerikanerna har rätt här. I Sverige visste vinylälskarna under 70-talet inte vilken tur de hade som befann sig precis mellan popens Mecka, England, och det mer avlägsna USA. Om inte artisterna förutspåddes en sådan upplaga i Sverige att landet pressade upp sina egna illalåtande vinylskivor med noll bas under 100 Hz och inget rumsligt lyft uppåt alls, importerades merparten av skivorna från Tyskland eller Holland.

Bara ett fåtal märken och titlar kom från England, ett land vars vinyler var felaktigt hajpade. Brittiska LP-skivor knäppte och väsnades långt mer än de tyska och holländska och det arvet går igen än idag. Sony, en av de tre ”diktatorerna”, släpper via sin ”outlet” Music On Vinyl titlar ur sin oändliga katalog och de tillverkas i Holland. Mellan tummen och pekfingret håller 8 av 10 vinyler mycket hög kvalitet. Bara då och då är skivytorna lite oroliga.

Enligt artiklar i samband med vinylens återkomst har det stått gamla skivpressar oanvända i Östeuropa som åter tagits till heder. Dessa använder sig Warner Brothers europeiska division ofta av. Av de skivor vi tror oss ha kunnat spåra till dessa fabriker förefaller kvaliteten aningen mer ojämn än den i Holland, men inte så mycket att Music On Vinyl ska brösta sig alltför mycket med sina återkommande referenser till en viss skivfabrik i Holland.

Fulspel i det lilla när vissa börjar snåla in på produkten

Även små oberoende bolag använder förstås de återstående eller rebootade skivpresserierna i Europa. Men apropå tillverkningskvalitet och branschens inofficiella toleranser gjorde Vinylbutiken följande illustrativa lilla test. Cirka åtta månader efter lanseringen av Nick Caves ”Push The Sky Away” (på hans eget bolag och pressad på okänd fabrik i Europa) öppnade vi ett nytt exemplar och jämförde med en kopia från samma vecka titeln släpptes (februari 2012).

Om nu säljargumentet någonsin var ”180 gram vinyl” (vi minns inte), gällde det inte längre. Den stenhårda skivan från första pressningen hade nu blivit betydligt tunnare och var nu gissningsvis en 150-grammare. Mest häpnadsväckande var att stämplarna inte monterats parallellt med varandra i ”våffeljärnet”. Resultatet var en skiva påfallande tunn på ena sidan och mycket tjockare på den andra!

Den spegelblankt släta vinylen från februari-släppet hade mot hösten förvandlats till en yta fylld av små men harmlösa bubblor och ojämnheter. Vinylen knäppte nu lite mer på några ställen, men den var fortfarande överlägsen det mesta som pressades i England under 70-talet då den här författaren kuggade in i musikhistorien och vinylmediet.

De här små tecknen på förslappning i tillverkningsledet är dock fortfarande inom vinylmediets toleranser. Vad en generation som började med CD-skivor eller t.o.m. horribelt tunna och plåtiga mp3-filer ofta har svårt att ställa om sig till, är att vinyler bara undantagsvis är knäpptysta. Säg en platta på hundra där musiken genomgående är lågmäld. Så ren vinylmassa är en sällsynthet och inte ens de dyraste audiofilvinylerna kan garanteras 100%-ig knäppfrihet hela speltiden igenom.

Vinylbutiken menar för sin del att 180-grams-argumentet spelat ut sin roll. Ja, skivans vikt har betydelse eftersom en tyngre skiva ligger lugnare på tallriken och låter nålen läsa spåret utan en ”miljö av mikrovibrationer”. Men hellre en tunn 120- eller 140-gramsskiva tillverkad av vinyl med hög renhet än en tjock platta gjort av billigaste vinyl bolaget fått händerna på.

Många blir fundersamma och vi vår med jämna mellanrum frågan om varför det står 180 gram på skivan eller varför en tjockare skiva (180- eller 200-gram) skulle vara bättre än något annat, och det här är alltså svaret. Det har dock oss veterligen inte gjorts några mätningar. Spontant kunde man tänka sig att en helt plan (perfekt pressad) 140-gramsskiva ger pickupnålen ett bättre underlag att arbeta mot än en vådligt skev 180-grammare. Det är svårt att säga var sund fysik övergår i urbana hifi-myter, men undertecknad har i sin samling många äldre skivor, av samma nationalitet men i flera pressningar.

Det är tveklöst mer attack och tyngre bas i tunga vinylskivor och skillnaden kan inte återföras på skillnaden i tjocklek och den marginella ändringen av vinkeln mellan diamantnål och spår. Det måste vara den högre massan som gör att de tunga kopiorna har lite mer ”slam” i sig.

Talar man istället 1960-talets vinyler, när branschen ännu inte kommit på att man i syfte att öka vinsten kunde minska på vinylmassan, är det likafullt så att olika exemplar kan låta olika. Ibland remarkabelt olika. Till det fenomenet finns bara två förklaringar: 1. gravören har sista ordet och kan lägga på eller dra ifrån en knivsudd diskant eller bas 2. en mattare kopia kan tyda på att presseriet gjort för många kopior med ett verktyg som borde ha bytts ut.

Det är i allmänhet omöjligt att höra detta förrän gör direkta A/B-tester mellan flera kopior, och för punkt 2 kopior med samma matris- och stämpelnummer. Vi har aldrig lyckats samla flera exemplar med exakta samma stämpelnummer och de skillnader vi funnit har varit mellan olika kopior med olika stämpelnummer (kodade i ”dödvaxet” på olika sätt av olika skivbolag), vilket introducerar ännu en variabel förutom graveringen/vaxet och den enskilda stämpeln: den mellanliggande modern som skapas av vaxet/fadern. Kan det vara så att mödrarna blir allt suddigare kopior av fadern så att stämplar gjorda av en sen moder per definition inte kan ha samma upplösning som de riktigt tidiga kopiorna? Vi vet inte.

Skillnader mellan olika exemplar märks framför allt i att mikrodetaljer tecknas bättre med fullgoda pressverktyg – mycket av det man lyssnar efter, t.ex. rumsliga förhållanden mellan instrument och sångare, är i själva verket högfrekvent information och dessa ytterst små vindlingar i graveringen är de första som nöts blanka på ett pressverktyg som överutnyttjas.)

Vi ska tillägga att dagens vinylskivor tillverkas i mindre serier och att de här tydliga fluktuationerna tillhör vinylens tidigare perioder, när fabrikerna spottade ur sig enorma mängder skivor.

Ämnet är fascinerande att gå till botten med, eftersom vinylskivan är så mycket mer komplex än en ”platt” cd-platta (som väl sällan väckt någon tjusning eller förundran, försöket med digipaks till trots). Det finns kostnadskalkyler för allt, och den hängivna samlaren slutar aldrig (likt audiogurun Michael Fremer) att ondgöra sig över hur snabbt skivbolagen börjar snåla in på sina produkter. Skivor tillverkade i England (återigen) bjuder på skräckexempel.

Ta The Who:s legendariska ”My Generation” från 1965 som pressades under några år och stilla somnade in när suget efter musiken avtagit. Det skulle dröja tills 1979 innan Virgin Records i England släppte den igen, i respons på modsvågen (tänk Paul Weller & The Jam). Virgin hade lite extra kul med skivsläppet och designade en etikett som påminde om originalet från gamla insomnade Brunswick Records.

Virgin laminerade även omslaget på det typiska 60-talsviset, där britterna inte tyckte omslagets baksida var värd samma deluxe-behandling (begripligt, eftersom baksidorna sällan var annat än vit kartong med låtarna och lite annan information). Men redan innan Virgin strök My Generation från sin katalog efter bara ett drygt år hade kontoret för lönsamhetsberäkning bestämt att kiddsen i England klarade sig utmärkt utan det laminerade omslaget. Skivan fick under senare delen av sin korta livscykel klara sig med obehandlad kartong.

*****

Som sagt, här på Vinylbutiken föredrar vi alla gånger en tunn LP framför en fet 180-grammare gjord på oren (= småprasslig) vinyl. Problemet är att man aldrig vet i förväg vad som finns i konvolutet och bolagen har som sagt toleranser som medger en viss variation, inte minst för vad som räknas som en plan skiva.

Särskilt vissa mindre amerikanska bolag som pressar upp skivorna på ”lågprispresserier” tycks numera acceptera till och med buckligare och skevare skivor än på 70-talet, då vinyler sålde oerhörda mängder. Ljudguru Fremer läxade för en tid sedan upp skivindustrin på en amerikansk ljudmässa för att den låtit presskvaliteten förfalla mitt under pågående vinyl-rennässans! (Detta är hans intryck i USA, här i Sverige upplever vi en mix av skivor pressade i USA och på olika ställen i Europa.)

Det är nog tur att han fått en sådan makt. För en sak är säker, att ta fram alla originalband för ”The Beatles in Mono” (inte utgiven när detta skrivs), är inget som ett skivbolag självmant gör. Gissa om det kostat pengar att tillverka den där lådan med det ljud som audiofilerna vill höra och har utrustning som väntar på att få återge! Hade det inte varit för Fremers dominanta ställning kan man fråga sig om den här boxen med monoversionerna direkt från de gamla masterbanden alls blivit av.

Dedikerade utgåvor för audiopuristerna —
därutöver fru Fortuna och överraskningsmomentet

Sensmoralen man kan dra av detta är förstås att det är audiofila pressningar man ska hålla sig till om man vill höra och uppleva det som gör vinylen till ett så fantastiskt medium. Därmed inte sagt att inte de vanliga skivmärkena och pressningarna då och då glänser till. Men man har inga garantier för att det kommer att låta bättre än en CD-skiva. Faktorerar man dessutom in toleranserna som industrin unnar sig, kan en CD någon gång per tio titlar faktiskt vara det bättre alternativet. Den som räknar in LP-skivans fysiska påtaglighet och känslan av ett snyggt omslag i stort format kommer kanske till en annan slutsats… Produkterna förmedlar båda musik men tillhör ändå skilda världar och väsensskilda estetiska sensibiliteter.

Samtidigt är vinylens akilleshäl mediets fascination. Man gnisslar tänderna en stund över en pressning som inte nådde idealet eller att musiken var så ordinär i inspelningskvalitet att man kunde ha nöjt sig med en cd. Men som en bipolär vindflöjel blir man sedan hur lycklig som helst när allt samverkar till det bästa och man får hem t.ex. en ordinär Music On Vinyl (MOV) på närmast knäppfri vinyl och med snabbhet och liv i spåren!

Undertecknad satte nyligen på just en MOV-platta med coola Sade och såg till sin muntration att det var gamla Sony-graverade matriser som letats fram ur källarförrådet. Munter, dels över tanken att bolaget sparat sina verktyg – som om de förutsett att det kunde komma en dag när CD-skivan löpt sitt lopp – men framför allt för att några av spåren på plattan verkligen innehöll så tungt kickande baskaggar och en så fet och samtidigt dynamisk basgång som knappast hörts från en CD.

Så här bra kanske vinylerna GRAVERADES i forna tider men det fanns knappast utrustning för slutanvändaren bra nog att spåra och återge informationen. Men den finns nu! Man behöver bara gå upp några steg från de billigaste vinylspelarna för att få ett drivverk som gör en modern pickup för, säg, 3.000-10.000 kronor rättvisa. Här börjar det roliga.

Låt oss hoppas att Michael Fremer får stöd i sitt heroiska krig mot dåliga attityder bland de överdrivna räknenissarna i skivindustrin. Vinylmediet som sådant är ju helt underbart. Engagemanget för konsten (vinylmediet är definitivt ett konsthantverk, från presseriet och fram till din perfekt slipade diamantnål), måste tillåtas en högre röst en de som för vinstkalkylens skull sparar bort 30 gram vinyl per platta så fort 180-gramskampanjen gjort sitt, eller köper in vinyl med mer smutspartiklar i för att finansiera samma kampanj.

 

Tillägg. På temat slitna pressverktyg har undertecknad bara reagerat på en enda skiva av de senaste årens nyproduktion (en droppe i havet). Det var innerspåret på A-sidan av Rumers debutplatta (brittisk soul-pop). Sångerskans sibilanter lät lite fransiga och matta, ungefär som med ett slitet pressverktyg.

Men se upp! Det kan lika gärna vara en illa injusterad arm/pickup – dagens apparater har betydligt högre upplösning än gårdagens skivspelare som ofta lät väldigt murrigt. (Vi tror många som pratar om vinylens ”varma” ljud i själva verket pratar om den murrighet är detsamma som låg upplösning men utan att själva ha tänkt igenom vad de egentligen hör. (Det finns också en lyssningsstil som ÄR medveten om upplösning men ändå föredrar ett lite mörkare och intimare ljud, till vilket en lätt avrundning i diskanten bidrar.)

Det kan också röra sig om att pickupnålen passerat bäst före-datum. Det är ett klassiskt tecken på nålslitage när skivor man mindes som rena i ljudet plötsligt börjar låta lite fransigt eller frasigt mot skivsidans sista 1-2 spår.