Skivspelarens pickup – en liten introduktion

Pickupen är den anordning som monteras längst fram på tonarmen och varifrån den upphängda diamantnålen (oftast) spårar vinylskivan. Spårets kurvatur sätter nålen i svängning och rörelsen förs över till pickuphuset genom ett kort rör. Pickupen har sedan arbetet med att konvertera dessa mekaniska vibrationer till en elektrisk signal. Olika typer av pickup använder olika metoder för att alstra signalen.

Den stora majoriteten av alla pickuper använder elektromagnetisk induktion för att alstra signalen och är därför kända som ”magnetiska pickuper”. Metoden går ut på att röra en permanent magnet och koppartrådsspole (två spolar för stereoåtergivning) i förhållande till varandra.

Rörlig magnet (moving magnet)

Som namnet antyder är koppartrådsspolarna fixerad inuti pickuphuset och det är magneten, fästad på nålarmen, som rör sig i förhållande till dem. De flesta DJ-spelare och enklare stereopickuper är konstruerade på detta sätt. De har en del fördelar:

Då fysisk beröring saknas mellan nål och spolen kan nålen lätt bytas. De flesta (men inte alla) moderna MM-pickuper har utbytesnålar som kostar mellan 50-70% av en ny pickup.

Eftersom spolarna är fixerade kan de vara tjockt lindade, vilket höjer utnivån från pickupen (typiskt cirka 5 millivolt). Detta innebär mindre krav på förstärkning i nästa led och dessutom en lägre brusnivå jämfört med pickuper med rörlig spole.

Pickuper med rörlig magnet är lättare att tillverka än MC-typen.

Den tjocka lindningen på en MM-spole ger typen en hög impedans (vanligen några få kiloohm), mycket av vilken är induktiv. I pickupens utgångar pluggas rakt i en förförstärkare med hög impedans, fungerar pickupen som ett RL-filter vilket kan skära signalen i området 10-20 kHz. Det sänker naturligtvis kvaliteten. Dessutom brukar den höga massan i den är sammanfogningen av nålrör och magnet ofta ge resonanser i det högfrekventa registret (fast inte nog mycket för att komplettera spolens induktans). Två saker adderas därför för att lindra de designmässiga nackdelarna.

En kapacitans läggs till kretsen för att forma en LC krets. Det här lyfter högfrekvenserna rejält men skapar också en potentiellt hörbar resonans i det hörbara spektret. Förförstärkare har ofta 50-200 pF kapacitans vid ingången, men ofta håller pickupens kablage upp till 100 pF kapacitans.

För att minska denna resonans adderas en ganska låg resistans till mellan signalen och jorden, för att få bort resonant energi och därmed jämna ut frekvenskurvan. Den här resistansen ska vara tillräckligt låg för att reducera HF-toppen men så pass hög att den inte kompromissar den högfrekventa responsen helt och hållet. De flesta pickup-tillverkare har valt 47 kOhm som den normala ingångsresistansen i förförstärkaren.

Rörlig spole (moving coil)

I en pickup med rörlig spole är magneten fixerad och spolarna är lindade runt nålröret i den ända som döljer sig inuti pickuphuset. I det här fallet är det nålen som får kopparlindningen att röra sig relativt till magneten, och alstra signal. I stort sett alla audiofil-pickuper använder den här modellen.

Flera fördelar brukar anföras med den här lösningen:

Ur lyssnarsynpunkt uppskattas MC-pickuper ofta för deras höga trohet mot originalljudet, jämfört med MM-pickuper.

Spolen har mycket färre lindningar vilket minskar källimpedansen och gör dem mer elektriskt lättdrivna. Och kanske viktigast, MC-pickuper kan pluggas rakt in i mikrofon-förförstärkare.

I allmänhet är kombinatet av spole och pickupnål mycket lättare med den här modellen än med MM. Det resulterar också i ett mycket större frekvensomfång (även om detta inte alltid stämmer i praktiken – vissa MM-modeller har betydligt lägre nålspetsmassa än många MC-designer).

MC-pickuper tillverkas vanligen efter betydligt snävare toleranser och uppvisar mer avancerade konstruktionsprinciper och mer exklusiva material än MM-pickuperna.

Men MC har också flera nackdelar:

Armröret kan sällan bytas av användaren eftersom det bokstavligen lindats fast i resten av pickupkonstruktionen. Tillverkare har emellertid oftast ett inbytesprogram som ger fördelaktiga priser när det är dags att byta nålen. Inbytespriset brukar ligga i linje med det för nålbyte för en vanlig MM-pickup.

Upphängningen skiljer sig ofta mellan MM och MC, och den rörliga spolen tenderar att vara mycket mer känslig för skador än MM. Att bryta ett armrör på en MC är mycket vanligare än man kanske tro. MC-pickuper är också markant dyrare, till stor del för att de är så mycket svårare att tillverkar än MM, men ibland också för att de använder exotiska komponenter.

På grund av den lilla spolen i en MC-pickup har de markant sämre elektrisk känslighet – ofta 20 eller 30 dB lägre utsignal än MM. Det här kräver i sin tur en betydligt mer avancerad förförstärkare för att uppnå ens snarlika värden för signal/brus. Det finns dock en undertyp av rörlig spole som designats speciellt för högre utnivå och som inte lider av det här problemet.

Rörligt järn (moving iron)

Moving Iron (MI) är ett intressant mellanting, som ger den kraftiga utsignalen hos MM men det delikatare ljud som MC är kända för. Nålröret är här inte fäst vid en magnet utan vid ett stycke järn som med nålen/nålröret rör sig i mellanrummet mellan kopparspolarna. En fördel är konstruktionens lägre massa som bl.a. möjliggör spårning med lägre nåltryck. F.n. är det bara två amerikanska tillverkare som använder den här tekniken. Vi för båda märkena: Soundsmith och Grado.

Inte att förglömma: den dedikerade mono-pickupen

Det blir allt vanligare att musikälskare med stora skivsamlingar använder spelare med möjlighet till två tonarmar där den ena utrustats med en äkta mono-pickup.

Det finns onekligen fördelar med att spela en gammal skiva i mono med en pickup som bara läser av information i två dimensioner istället för stereonålens fyra. Eftersom gamla skivor sällan är i tipptopp skick är en avsevärd fördel med detta att ytans och spårets slitage tonas ned avsevärt med en mono-pickup och t.o.m. skivor som ser rätt risiga ut kan låta helt njutbart eller närmast perfekt. Med en stereonål skulle en prasslande distorsion på vissa instrument (piano och röster särskilt sårbara) eller t.o.m. hårt knastrande förstöra behållningen.

Och inte bara gamla slitna vinyler i mono gynnas. Även om nya vinyler i mono graveras med samma spårbredd som stereoversionerna låter de bättre med en äkta mono-pickup, designad för att enbart följa en spårens vindling i det horisontella planet. Vinylbutiken har provkört de populära Beatles-boxarna i både stereo- och monoversionerna med pickuper av båda typerna. Mono-skivorna lät betydligt bättre med mono-pickupen!

Vinylbutiken testar mono och stereo!

Allt färre förstärkare inkluderar idag en mono-knapp som slår ihop kanalerna men för många med den finessen har detta varit sättet att lyssna till mono-graverade skivor. En användare med erfarenhet av både detta och en separat mono-pickup har hört samma som vi i Beatles-testet men med äldre skivor:

“Jag har kört båda sätten. Mono-knappen dödar ljudåtergivningen, den tonala färgrikedomen tappas helt och hållet. Det går att spela mono-skivor med en stereopickup (åtminstone de mono-inspelningar från circa 1958 och framåt som har en standardiserad RIAA-kurva). Men det blir väldigt brusigt.

En mono-pickup med mono-skivor ger fina resultat. Tonaliteten är den rätta och soundstaget blir enormt! Man kommer att behöva en arm med enkelt justerbar VTA (om man bara har en tonarm) men detta känner mono-knappsanhängarna sällan till.

Och visst är det skillnader mellan mono-pickuper, några är konstruerade som mono andra är egentligen bara stereopickuper med kanalerna sammanslagna.”

För mer information länkar vi till Ortofon som utmärkt berättar om mono-principen i en engelskspråkig text (öppnar i nytt fönster).

Till sist:

Tycker du ämnet är spännande ska du också läsa pickup-tillverkaren SoundSmiths artikel om nålslipning – ett annat ett mikroskopiskt delämne i denna förunderliga hörna av Hifi-världen.